Hej!
Anledningen till varför jag sitter här nu är för att jag kände att jag behövde skriva av mig helt enkelt. Mitt senaste inlägg var depp, jag vet. Och jag skrev även att jag funderade att inte blogga på en månad men det fick bli 1 vecka och 3 dagars paus. Nu är jag tillbaka hetare än någonsin!
Och anledningen till varför jag slutade blogga lite var för att jag behövde tänka om, jag har många tankar som snurrar i mitt huvud. Många saker lär jag aldrig bli kvitt. Hade t.ex. en dröm förra natten tror jag det var om en gammal brud och när jag vaknade så kände jag en saknad till henne, hon hade glimten i ögat och fick mig att känna mig som en bra kille. Tyvärr var hon som många andra tjejer/killar är idag, rädda för att binda sig. Jag är en av dom kan jag säga rakt ut! Samma sak hände i natt, fast den här gången var det inte om en tjej utan andra jobbiga saker som hänt. Det känns absolut inte kul att drömma om sånt som man förträngt, som man inte vill ska komma tillbaka. Men som jag skrev, vissa saker lär jag alltid få leva med, vissa saker jag gjort har inte varit okej. Absolut inte.
Jag minns när den här grabben gick i 3an på lågstadiet, jag var en idiot rentav. Jag var så sjukt jävla elak! Och först nu ångrar jag det sjukt mycket, har aldrig tänkt på det förrän jag slutade gymnasiet. Jag var en mobbare, jag hade det för bra hemma tror jag, att jag kände mig överlägsen mot dom lite "svagare" på den tiden. Jag hade/har alltid haft en ganska stark personlighet, vilket gjorde att jag gick över gränsen. Jag satt i många samtal redan i 3an alltså, jag menar hur gammal är man då, 10 eller 9 år? Det som var positivt på den tiden var att jag hade min fina familj och fotbollen, annars hade jag nog inte varit den jag är idag. Jag får ångest över hur jag var, som tur var höll det bara på under en kort period. När jag började fyran och fick en ny lärare så ändrades allt, jag blev plötsligt inte alls lika kaxig längre, vilket var bra. Sen i femman flyttade vi ju, hit till Gnesta. Sen dess har jag inte varit den som mobbat någon på det sättet, klart jag har varit i bråk med folk och tjafsat och hållt på. Men aldrig har jag mobbat någon på det sättet som jag gjorde i tredje klass. Jag skäms inte för att prata öppet om min barndom, tvärtom jag tycker att jag har vuxit som kan skriva ner det, som kan dela det med er. Men jag skäms dock för vad jag gjorde osv.
Hoppas ni inte ser mig som en total idiot nu, jag är som sagt inte sådan längre. Jag är en väldigt snäll människa som aldrig skulle mobba någon. Jag har också sjukt fina vänner som jag älskar, sjukt fin familj som jag älskar och en idrott som jag älskar. Det är perfekt! Men det är just det jag skrev ovanför som har trängt min skalle lite de senaste veckorna.
Som sagt, jag tror vi alla har gjort något riktigt galet under våra år. Saker vi ångrar och sånt som vi såklart vill få ogjort. Vissa skulle aldrig skriva det jag gjort nu på sin blogg. Som sagt, jag skäms inte för att visa att folk kan förändras, såklart både till det bättre och sämre. Idag är jag en människa jag är stolt över att vara men på den tiden var jag för liten för att förstå.
Och jag söker verkligen inte efter uppmärksamhet med det här inlägget, läs om ni vill!
Det är mitt liv, min historia!
Love / M.
Anledningen till varför jag sitter här nu är för att jag kände att jag behövde skriva av mig helt enkelt. Mitt senaste inlägg var depp, jag vet. Och jag skrev även att jag funderade att inte blogga på en månad men det fick bli 1 vecka och 3 dagars paus. Nu är jag tillbaka hetare än någonsin!
Och anledningen till varför jag slutade blogga lite var för att jag behövde tänka om, jag har många tankar som snurrar i mitt huvud. Många saker lär jag aldrig bli kvitt. Hade t.ex. en dröm förra natten tror jag det var om en gammal brud och när jag vaknade så kände jag en saknad till henne, hon hade glimten i ögat och fick mig att känna mig som en bra kille. Tyvärr var hon som många andra tjejer/killar är idag, rädda för att binda sig. Jag är en av dom kan jag säga rakt ut! Samma sak hände i natt, fast den här gången var det inte om en tjej utan andra jobbiga saker som hänt. Det känns absolut inte kul att drömma om sånt som man förträngt, som man inte vill ska komma tillbaka. Men som jag skrev, vissa saker lär jag alltid få leva med, vissa saker jag gjort har inte varit okej. Absolut inte.
Jag minns när den här grabben gick i 3an på lågstadiet, jag var en idiot rentav. Jag var så sjukt jävla elak! Och först nu ångrar jag det sjukt mycket, har aldrig tänkt på det förrän jag slutade gymnasiet. Jag var en mobbare, jag hade det för bra hemma tror jag, att jag kände mig överlägsen mot dom lite "svagare" på den tiden. Jag hade/har alltid haft en ganska stark personlighet, vilket gjorde att jag gick över gränsen. Jag satt i många samtal redan i 3an alltså, jag menar hur gammal är man då, 10 eller 9 år? Det som var positivt på den tiden var att jag hade min fina familj och fotbollen, annars hade jag nog inte varit den jag är idag. Jag får ångest över hur jag var, som tur var höll det bara på under en kort period. När jag började fyran och fick en ny lärare så ändrades allt, jag blev plötsligt inte alls lika kaxig längre, vilket var bra. Sen i femman flyttade vi ju, hit till Gnesta. Sen dess har jag inte varit den som mobbat någon på det sättet, klart jag har varit i bråk med folk och tjafsat och hållt på. Men aldrig har jag mobbat någon på det sättet som jag gjorde i tredje klass. Jag skäms inte för att prata öppet om min barndom, tvärtom jag tycker att jag har vuxit som kan skriva ner det, som kan dela det med er. Men jag skäms dock för vad jag gjorde osv.
Hoppas ni inte ser mig som en total idiot nu, jag är som sagt inte sådan längre. Jag är en väldigt snäll människa som aldrig skulle mobba någon. Jag har också sjukt fina vänner som jag älskar, sjukt fin familj som jag älskar och en idrott som jag älskar. Det är perfekt! Men det är just det jag skrev ovanför som har trängt min skalle lite de senaste veckorna.
Som sagt, jag tror vi alla har gjort något riktigt galet under våra år. Saker vi ångrar och sånt som vi såklart vill få ogjort. Vissa skulle aldrig skriva det jag gjort nu på sin blogg. Som sagt, jag skäms inte för att visa att folk kan förändras, såklart både till det bättre och sämre. Idag är jag en människa jag är stolt över att vara men på den tiden var jag för liten för att förstå.
Och jag söker verkligen inte efter uppmärksamhet med det här inlägget, läs om ni vill!
Det är mitt liv, min historia!
Love / M.
Farbor/Morbror Marcus tillsammans med Liam & Lina!
